Vackra människor går

Vackra människor förmedlar personlighetstrecken bättre under första intryck En ny studie av University of British Columbia har funnit att människor identifierar personlighetsdrag hos människor som är fysiskt attraktivare noggrannare än andra under korta möten. Hitta perfekta Vackra Människor bildbanker och redaktionellt nyhetsbildmaterial hos Getty Images. Ladda ned premiumbilder som du inte kan hitta någon annanstans. Vårt minne lurar oss att tro att människor med ett attraktivt yttre är trevligare än fula. Därför är vi snällare mot vackra personer. Det visar forskning från Lunds universitet. Vår uppfattning om vad som är vackert är densamma världen över, menar Jean-Christophe Rohner, forskare i psykologi och universitetslektor på Lunds Universitet. Det är klart att snygga vackra människor har det lättare. Kanske är det egentligen en fördel för 'fula', som då får kämpa hårdare, lära sig mer, och kan lita på att det är deras prestationer och egenskaper som har gett dem framgång och kärlek och att ingen har valt dem för deras yttre. Vi dras till vackra människor. Oavsett om vi möter dem på bussen, på reklamaffischer eller i riksdagspolitiken. Snygga personer verkar, helt enkelt, vara trevligare och smartare än andra. Vackra människor Jag blogghoppar. Det är en intressant syssla. Man får inte så mycket motion … eller, jo, men inte kroppslig. Hjärnan däremot, kan, om man har tur, få motionera lite. Och hjärtat. Det finns så många bloggar. Så många livsberättelser. Ibland handlar bloggarna om allt det förfärliga, hemska, som man måste sätta ... Chatta med kåta cam tjejer och nakna kvinnor från HELA världen. Titta på kåta brudar från länder som Columbien eller till och med Sverige, här är alltid masse nakna tjejer som gillar at visa allt gratis. Se sexiga cam brudar nakna här hos knulla.me nu. Kontakt Vackra. Lingsgatan 3A , 271 42 Ystad. Kustvägen 110 , 274 56 Abbekås. Tel: 073-24 122 12 [email protected] Hitta perfekta Medelålders Kvinnor Naken bilder och redaktionellt nyhetsbildmaterial hos Getty Images. Välj mellan premium Medelålders Kvinnor Naken av högsta kvalitet. Vackra politiker får fler röster, vackra personer tjänar 10-15% mer än andra och vackra barn får mer uppmärksamhet av sina lärare. Trots att de flesta ...

Kulturmiljön - ett värdefullt inslag i våra städer som förtjänar mera skydd

2020.07.09 16:54 wigforss1337 Kulturmiljön - ett värdefullt inslag i våra städer som förtjänar mera skydd

Att bygga nya fastigheter och utveckla våra städer är en viktig del av vårt gemensamma samhällsbygge. Men när vi bygger nytt måste vi även ta hänsyn till tidigare generationers byggnader, som är en levande del av vår kulturmiljö och vår stadsbild. Dessa miljöer är viktiga för att vi ska förstå de människor som kom innan oss, deras tankar och ideal, och inte minst de fantastisk vackra utsmyckningarna. Trots detta händer det då och då att äldre hus rivs för att ge plats för nybyggen. För att förhindra att oersättliga kulturhistoriska värden förstörs måste vi stärka skyddet av kulturminnesmärkt bebyggelse.
De senaste åren har det blivit trendigt att förtäta innerstadsområden och andra redan bebyggda områden. Oftast gör man detta då de samhällsekonomiska kostnaderna blir mindre, då vägar, kollektivtrafik, VVS och liknande redan finns på plats. Detta sker dock ofta i områden som redan är bebyggda, och inte sällan nära äldre bebyggelse som i vissa fall är kulturminnesmärkt. Detta skapar en stadsbild som inte längre är präglad av småskalig eller tidsmässigt homogen bebyggelse, och skapar därmed ett sår i stadsbilden.
Ofta sker också att man i centrala delar av staden river äldre hus, eller delar av dem. Ett bra exempel på detta är Astoriahuset i Stockholm, som är ett äldre stenhus byggt 1873, som år 2018 delvis revs och ersattes av ett nybygge, trots folkliga protester. Att dessa typer av rivningar sker, särskilt i skuggan av 1960 och -70 talets rivningsraseri som idag är starkt kritiserat, är en god anledning att stärka skyddet av äldre bebyggelse.
Någon kanske kan invända mot ovanstående resonemang, och menar att det bostadsbrist vilken för närvarande råder, kräver att man inte tar hänsyn till mer subtila värden som kulturmiljön, utan att byggandet av bostäder och förtätning måste stå i första rummet.
Sådana resonemang kan man genast avfärda som kulturmiljöfientliga, och rent av farliga, enligt min mening. Det finns många redan exploaterade områden, till exempel gamla industriområden, vilka idag står tomma och som inte innehåller kulturhistoriska värden, vilka enkelt går att bebygga. Det finns även skogsmark och jordbruksmark, som ifall den inte innehållet värdefulla biotoper för biologisk mångfald, går bra att bebygga för nyproduktion av bostäder.
Till sist kan det också påtalas att dessa ändringar inte sker enkelt. Idag har kommunerna planmonopol, och styr därmed planeringsprocessen för alla nyproduktion och förvaltning av bebyggelse. För att komma åt frågan, och för att stärka skyddet för kulturhistoriskt värdefulla miljöer krävs en skarpare reglering och tydligare ramar för kommunerna att agera inom. Detta kan endast ske genom en omdaning av Miljöbalken samt Plan- och bygglagen. I dagens läge finns vissa regleringar, men för att säkra den levande staden, med alla dess årsringar av bebyggelse, unik arkitektur och ovärderliga historiska värden krävs ett starkare skydd av våran kulturminnesmärkta bebyggelse.
Därför är en fråga som vi kommer lyfta under denna mandatperiod frågan om ett stärkt skydd för kulturhistorisk värdefull bebyggelse i Plan- och bygglagen!
Östen Undén, ledamot för Socialdemokratiska Arbetarpartiet
submitted by wigforss1337 to ModellMedia [link] [comments]


2020.06.18 22:03 NGustav #Iksdagenval4 Gustav Karlsberg håller tal i Malmö om integration

Kvällssolen ligger lågt och värmer, ett hundratal personer har samlats för att lyssna på Gustav Karlsberg. När han går upp hörs jubel och applåder.
“Kära Malmöbor, det är en ära att vara här idag! Imorgon är stänger vallokalerna och vi kommer snart få vårt resultat i detta viktiga val, detta val om monarkin, om vi ska fortsätta på en destruktiv kurs eller om vi väljer något nytt, en ny linje.
Malmö är en stad jag har nära om hjärtat, jag bryr mig om Skånes kanske mest vackra stad. Men jag ser stora problem, brottsligheten har ökat. Denna brottslighet kan direkt knytas till en gravt misslyckad integration. En integration som till stor del beror på att vi hanterade flyktingkrisen 2015 fel. Därför är jag stolt över att vi i Konservativ Samling och Högeralliansen har flera bra förslag, vi måste fokusera på att integrera de människor som redan kommit hit. Men för det krävs det asylstopp, vi har inte kapaciteten att ta in fler i Sverige innan vi integrerat de som har kommit hit.
Att komma in i samhället är otroligt viktigt, man får förståelse för landet, kulturen och man kan bidra till samhällsutvecklingen. Det snabbaste sättet att komma in är språket, om man ska stanna här en längre tid så måste man lära sig språket! Därför vill vi i Högeralliansen införa språkkrav för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap, för medborgarskapet ska man även kunna grundläggande svensk historia och svensk kultur.
Man ska inte heller förvänta sig att man kan komma hit och bete sig hur l som helst, begår man ett brott ska man utvisas! Om man gör fel här och har invandrat då har man missbrukat vår gästvänlighet och har ingenting i Sverige att göra.
Så när vi väl har integrerat dem som är här då? Högeralliansens förslag är att reformera om asylsystemet så att vi på ett kontrollerat sätt kan ta in invandrare, ett sätt som fungerar. Vi vill införa ett system där vi aktivt kan kontrollera mängden invandrare för att inte drabbas igen, som i 2015.
Jag upprepar, detta val är ett stort val, ett val om monarki och regering. Ska vi avskaffa vår kultur, historia och tradition eller ska vi behålla den? En sak är säker KS kommer alltid stå upp för monarkin, rösta på oss om ni vill bevara den men framförallt rösta höger! I år kickar vi ut det socialistiska etablissemanget ur Rosenbad och styr Sverige åt rätt riktning, nämligen styr vi åt höger!” Stora applåder och jubel hörs från publiken samtidigt som Nationalsången börjar spelas.
submitted by NGustav to IksdagenValrorelse [link] [comments]


2020.06.18 14:00 Alajv3 #iksdagenval4 Allan Palmblad talar på Stortorget i Falun

Allan kliver upp på en trälåda på Stortorget i Falun
Kamrater, mötesdeltagare.
Det är en ära att få komma hit och tala för er idag, nu under slutspurten i valkampanjen. I ett försök att återgå till de fornstora dagarna av socialdemokratisk folkrörelse så tänkte jag ge mig på att "hålla låda" istället för att stå på en stor scen. Visst känns det lite mer folkligt då? skratt från publiken Nåväl, det är inte lådan jag är här för att prata om.
Idag är jag här för att prata om den utrikespolitiken som vi har bedrivit under min tid som utrikesminister. Det finns en vacker låt jag ofta brukar lyssna på som heter "På mäster Olofs tid" som handlar om Olof Palme. I texten går det att återfinna följande meningar. harkel
Då var vi tredje världens store vän
En ständig förkämpe för friheten
Vi sände pengar vida omkring;
Snart ger vi ingenting
Det vackra ordet solidaritet
Fick då en innebörd som var konkret
Att hjälpa till var en filosofi
På mäster Olofs tid
Jag tycker att dessa textrader är väldigt vackra. Att vara tredje världens stora vän. Att ordet solidaritet fick en innebörd som var konkret. Man skulle väl kunna säga att det någonstans är en sådan politik vi tar steg för att återgå mot. För så är det. Att tror man på människovärdet och allas rätt till ett drägligt liv, då måste även vi hugga i. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.
Att sluta avtal med Tyskland och Nederländerna om upphörd vapenexport till diktaturer ser inte vi som ett problem. Högern försöker få det till att vi hotar svenska jobb genom minskad export, men jag är då iallafall villig att säga att jag alla dagar i veckan sätter människoliv framför att kränga vapen till diktaturer i odemokratiska länder.
Det säger väl också något om var högern har sina prioriteringar. Man kan inte som demokratisk socialist och vän av demokrati och öppna samhällen låta vapenexport eller vapenindustri gå före kampen för demokrati världen över. Det här är internationell solidaritet i praktiken.
Vi har gjort mycket, men det finns ännu mer att göra. Med en socialdemokratisk regering så lovar vi att försöka öka internationella bistånd till fattigare länder för att försöka ta dem ur sin fattigdom. Det kan inte vara så att vissa länder ska ha det mycket bättre än andra länder endast för att de har roffat åt sig under historiens gång. På samma sätt kan det inte vara så att vissa människor ska ha det mycket bättre än andra för att de under historiens gång har byggt kapital på oetiska sätt.
Kamrater, Sverige var en gång i tiden världens mest jämlika land men under borgerligt vanstyre har det gått rätt åt pipsvängen. Det är dags att ta tillbaka friheten
"Det får inte finnas vi och dom - det finns bara vi." Så sade Olof Palme och så säger jag idag. Låt det här valet bli valet då folket äntligen får tillbaka makten efter 30 år av ökenvandring. Det är dags för den demokratiska socialismen att återigen stå i blom.
Tack.
Applåder, visslingar osv osv bilder tas, väljare snackas med yada yada
submitted by Alajv3 to IksdagenValrorelse [link] [comments]


2020.04.13 18:35 mincoder Torgmöte i Skurup

Skurups arbetarkommun har idag anordnat ett större torgmöte. Bussar med Socialdemokrater har anlänt från Sölvesborg, Halmstad och andra kommuner i Skåneland. Under dagen har flera olika tal hållits, från alla distriktsordförande i Skåneland. Till sist så går Mincoder upp på scenen för att hålla det avslutande talet:
Kamrater!
Partivänner!
Svenskar!
Vi lever i en orolig tid. En tid då ojämlikheten växer. En tid så folk oroar sig ifall de kommer att kunna ha ett jobb. En tid då auktoritära tendenser växer. En tid då den upplevda kriminaliteten ökar, och den upplevda tryggheten minskar. Det är en konsekvens av den politik som drivits i Sverige sedan 1991. En politik driven av Moderata regeringar och inte kontrat av Socialdemokratiska regering.
Det är en politik där man har släppt marknaden lös. En politik där man låtit ojämlikheten frodas. En politik där man sakta nedmonterat det Svenska folkhemmet i Thatcheresk, Reaganesk och Bildtisk stil. Denna politik, som har bedrivits i land efter land har satt sina spår. När man inte aktivt minskar klyftorna, då växer segregationen. När man inte har en skattenivå anpassad för att finansiera vården så blir det vårdkris. När man inte ger ungdomar något hopp då ökar kriminaliteten.
Det är det här som vi fattar men högern aldrig kommer kunna förstå. Högern kommer aldrig sluta med sina radikala skattesänkningar. Dom kommer aldrig börja bygga upp välfärden på riktigt. Högern kommer aldrig att ge människor en känsla av stabilitet och trygghet i sitt liv för det är inte vad högerpolitik ideologiskt handlar om. Högerpolitik i grunden handlar om egoism, att se allt från ett privilegierat och individualistiskt perspektiv. Det är därför som när man styr så är det de välbärgade man främst sänker skatten för.
Konsekvenserna av denna politik är att rika blir rikare, och de fattiga får småsmulor i skattesänkningar och försämrade levnadsvillkor i övrigt. Det är inte hur vi bygger ett bra samhälle, ett folkhem, ett land som är som en familj, där vi håller ihop, där ingen gör sig stora på de andras bekostnad. Det är snarare tvärtom. Det är hur vi förstör trygghet. Det är hur vi delar upp samhället. Det är hur vi gör den Svenska flaggan och köttbullen det enda som enar oss. Istället för att ha en riktig samhälles solidaritet.
Men i vilket fall. Medans högern tjatar om "socialistiska etablissemanget" eller skriker på twitter efter regeringsbyte så gör vi Socialdemokrater det som en regering ska göra. Vi levererar reformerna för att göra Sverige bättre. Medans vi har en höger vars främsta oppositionsverktyg är Twitter och skandaler utan substans så har vi en vänster som gör livet bättre för Svenska folket. Eller så rör det sig om enkelriktningar av Öresundsbron.
Vi har en regering som gör det enklare för ungdomar och äldre att ta sig runt vårt vackra avlånga land, vi har en regering som satsar miljard på miljard på att säkra vården och välfärden, och vi har en regering som satsar på polisen och tryggheten. I sammanfattning, vi har en regering som tar ansvar på riktigt.
Men viktiga reformer har ännu inte genomförts. Vi måste genomföra en övergripande reform av arbetskraftsinvandringen. Det Reinfeldtiska systemet vi har idag håller inte. Absurda situationer uppstår där Thailändare kommer och plockar bär i Norrland uppstår. Sveriges arbetsmarknadspolitik ska gynna Svenska arbetare!
Vi måste också genomföra en genomgripande reform av Svenska sjukvården. Svenska sjukvården är idag uppdelad i lokala regioner med stora problem. Regionerna är små internationellt sätt och påverkas starkt av folkförflyttningar. Dessutom så kan kompetensbrist enkelt uppstå. Vi behöver ett nytt förstatligat sjukvårdssystem. Där en auktoritet kan ta genomgripande ansvar för Svensk sjukvård! Det nuvarande systemet håller inte!
Men vi möter opposition. Högerkrafterna samlar sig för att göra comeback, och vrida tillbaks klockan. Samverkanspartierna har bildat samt ett diffust ultrakonservativt parti. Sverige håller på att bygga upp sig själv igen! Den stora återhämtningen från Bildt och Reinfeldt har börjat! Låt den fortsätta!
Tack
Internationalen spelas när Mincoder lämnar scenen.
submitted by mincoder to ModellMedia [link] [comments]


2020.04.12 16:36 Alajv3 Alajv3 håller tal i Umeå för andra gången på en vecka

I vanlig ordning är det givetvis mycket folk samlat, vädret är så vackert som det kan bli för att vara en norrländsk kuststad i mitten av april, humöret är på topp, "Beväpna Er" kan höras spelas i bakgrunden osv osv allt är fantastiskt helt enkelt
Kära umebor!
Nu är det andra gången på en vecka som jag talar för er, talar för vår stad och vår kommun. Det kan kännas som att det är onödigt men jag tycker faktiskt att det är viktigt när vi ser röstfiskarna snirkla sig runt norrlandskusten.
Moderaternas vice partiledare var här för inte mindre än en timme sedan och pratade. Han sade då följande "Jag kommer till er idag med ett problem, och det problemet kallas brister i välfärden." För mig personligen känns det bra att moderaterna äntligen erkänner vad deras politik gör för Umeå och Norrland - ja hela nationen om vi ska vara sån.
Det är ganska magstarkt att komma upp hit söderifrån och klaga på politiken som bedrivs i Umeå när kommunen har styrts av Socialdemokrater i princip oavbrutet förutom under 3 år sedan kommunen bildades. Folket verkar uppenbarligen uppskatta politiken som de har röstat för och i egenskap av före detta kommunalråd måste jag säga att det är anmärkningsvärt att komma hit och klaga på socialdemokratisk politik som t.ex gratis kollektivtrafik och kalla det för skatteslöseri.
Jag vet inte vilken verklighet moderaterna lever i men i min och eran verklighet, kära umebor, är det väl självklart att alla ska ha möjlighet att resa runt omkring i vår vackra kommun och fantastiska region utan att kostnaden ska vara ett hinder. I Umeå kommun har vi under många år satsat massvis med pengar på vår kollektivtrafik och har bland den bäst utbyggda kollektivtrafiken i hela landet bland kommuner av samma storlek. Att kalla människors frihet för skatteslöseri är om något ett hån som visar tydligt på skiljelinjer i svensk politik. Tänk på det i valet som kommer i Juni, att en högerseger kan innebära att era kostnader i vardagen ökar markant då kollektivtrafiken helt plötsligt blir dyr.
Det är också lite roande att höra att moderaterna anser att militären är en av de viktigaste delarna i samhället. Uppenbarligen viktigare än fri rörlighet och att få människors vardagar att gå ihop med ett starkt samhälle. Jag vet inte hur ni känner men jag tror inte att någon här annat än de inresta moderaterna känner jättestarkt för att börja prioritera vår militär över vår kollektivtrafik. I Sverige har vi inte varit i krig på över 200 år och ändå tror moderaterna att militären måste prioriteras. Vi socialdemokrater tror inte på att rätt väg att gå är att bygga ut militären. Vi tror att ett starkare samhälle är det som kommer att göra Sverige tryggare. För visst är något fel när vi prioriterar att diskutera lag och rätt över fritidsgårdarna eller lärare. Att göra att bra samhälle bättre handlar inte om att montera upp övervakningskameror eller att ha en polis vid varje gathörn. För oss socialdemokrater handlar det om att se till att människor får en bra uppväxt och inte hamnar i kriminalitet, och gör du det så ska det finnas en väg tillbaka in i samhället. När du behöver samhället så ska samhället finnas där för dig.
Att prata om bidragstak är också något moderaterna tycker är viktigt. Men samtidigt som de pratar om bidragstak vägrar de prata om vinsttak. Tänk nu efter i ett par sekunder. Vad tror ni kostar mest? Att någon som behöver bidrag får dessa begränsade eller att det finns ett stort svart hål dit pengar från det offentliga försvinner rätt till skatteparadis och till dem som redan har mycket.
Visst är det helt otroligt. Det går uppenbarligen att trycka in oändligt med dumheter som ändå inte säger något på under en och en halv minut. Moderaterna presenterar inga lösningar som kommer att göra Sverige bättre. Det är helt naivt att tro att samhället kommer bli bättre av att avskaffa gratis kollektivtrafik och införa ett bidragstak. För såvitt jag förstår den moderate vice partiledaren är det de enda konkreta reformerna de kommer att driva igenom i regeringsställning. För det kommer uppenbarligen att gynna Sverige.
Mina vänner, i valrörelsen lovade vi mycket. Vi lovade att beskatta kapital i högre utsträckning, vi lovade att presentera 2000-talets största skolreform och vi lovade att aktivt jobba för att göra Sverige mer jämlikt. Och vi har faktiskt levererat detta. Under vår tid i regering har vi gjort enorma insatser för att göra Sverige bättre och ta tillbaka jämlikheten. Det är givetvis upp till er, kära umebor, att bestämma vad ni röstar på vid valet i Juni. Men låt mig säga såhär för att avsluta.
Visst är det väl märkligt att socialdemokraterna kan lova och leverera konkret politik som gör stora förändringar för folket i Norrland men också hela landet. Visst är det väl märkligt att socialdemokraterna träffar väljare och talar på torg omkring i våra norrlandslän. Och visst är det väl märkligt att den enda gången det går att se en borgare norr om Stockholm är när det är ett par månader kvar till valet och rösterna behöver fiskas.
Det är ni som bestämmer vad ni vill bli representerade av och vem som ska representera er, men tro mig när jag säger att jag alltid kommer stå upp för Norrland och bedriva en politik som gynnar oss, men också hela landet. Jag finns trots statsrådsämbetet alltid att få tag i året om och har ni frågor eller funderingar är jag inte längre än ett mail eller en kaffekopp bort.
För mig handlar det om att vara nära väljarna och vardagen. Att förstå de riktiga problemen som finns i kommunen och i länet. Oavsett om det är Norrbotten eller Jämtland du bor i. Västernorrland eller Västerbotten. Vi lovar förändring och vi levererar förändring. Med ett fortsatt folkligt styre blir det mindre snack och mer verkstad. Vi ses igen kära umebor, senast första maj men jag utesluter inte att det blir tidigare! Önskar att det gick att säga detsamma om högern men de lär väl komma några gånger fram till valet och sen försvinna fram tills nästa val. För det är så de fungerar.
Tack för att ni har lyssnat, ni har varit helt fantastiska att ha som publik!
Givetvis är det mycket applåder och hurrarop för Umeå är fan bland de sossigaste platserna i vårt land och det är helt otroligt att högern på riktigt tror att Norrland helt plötsligt älskar monarki och bidragstak när de tidigare get blanka fan i Norrland.
submitted by Alajv3 to ModellMedia [link] [comments]


2019.12.12 22:42 Maur0 Att döda ett barn

Att döda ett barn - Stig Dagerman
Har någon här läst "att döda ett barn" av Stig Dagerman? Jag läste den idag igen och även om den är tragisk tycker jag att den är väldigt vackert skriven.
 
Det finns så många saker i livet som vi inte kan kontrollera och dessa saker kan förändras och påverka våra liv kanske även just i denna stund utan att vi är medvetna om det.
 
Edit: Om nån vill läsa den :)
 
"Det är en lätt dag och solen står snett på över slätten. Snart ska klockorna ringa, ty det är söndag.
 
Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnorna skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golvet och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.
 
Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de ska åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt ut.
 
Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsättet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.
 
Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä i soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.
 
Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och se bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som grå skuggor. Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar och hur blankt det skall ligga.
 
Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker ut sin fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet själv kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.
 
Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet pressat hårt mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker mycket dåligt smärtan hos en mor som glömt köpa socker och skickat sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.
 
Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som har dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han istället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet mot den som har dödat ett barn att allting efteråt är försent."
submitted by Maur0 to sweden [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2016.04.23 13:57 JonathanRL HPSA: Psilanderaffären

Torka bort era fuktiga memes och hör upp; Historia på Sweddit Anbefalles! Idag ska vi ta en lite närmare titt på en ofta bortglömd men högst intressant episod under Andra Världskriget. Jag vill dock betona att jag inte är någon VonAdler ; mina inspirationer för den här artikelns tonläge har varit Tamelander (som är en författare som jag rekommenderar) samt Extra History. Jag vill därför också på förhand be om ursäkt för eventuella fel som kan ha smugit sig in i texten samt göra er uppmärksamma på att alla händelser inte är strikt kronologiska.
 
"Krig är en materialsport" skrev bloggaren Wisemans Wisdoms i ett av sina mer uppmärksammade blogginlägg och avsåg då att materiel inte bara behöver vara av tillräcklig kvalité för att slå fienden, den bör gärna också finnas tillräckligt med kvantitet. Kommentaren avsåg att påpeka det svenska försvarets brist på ersättare i händelse av konflikt och en läxa vi lärde oss dyrt under Andra Världskriget, nämligen att när det börjar bli kris i världen så vill länder gärna ha krigsmateriel och är mindre benägna att sälja till andra.
När Stormakternas krig bröt ut 1939 så var vår beredskap på intet sätt god. Huruvida Per Albin Hansson ljög tvista de lärde men det spelade ändå ingen roll; enbart i manskap var Sverige någorlunda välförsett men den materiel de hade var i nästan samtliga fall föråldrad och otillräcklig i ett krig. Som om inte detta var nog saknade man även tillräckliga numerär när det kom till kritiska saker såsom flygplan och fartyg. Sålunda var det bråttom att försöka köpa båda delarna.
 
Som ni kanske förstår var varken Tyskland eller Storbritannien i det här läget i någon större hast att vilja avyttra sina toppmoderna flygplan eller helt livsnödvändiga krigsfartyg till ett land som inte ens ville välja sida och sålunda blev det inte bättre än att det land som visade sig intresserat att sälja till Sverige var Italien som vid detta tillfälle inte ännu valt officiell sida även om man varit Tysklands dolda allierad under en längre tid.
För att ta en kort titt på hur den svenska marinen såg ut under den här tiden så hade vi precis avskaffat en hel klass av sk Torpedkryssare och hade enbart två stycken kryssare till vårt förfogande - HMS Fylgia som byggdes i början av århundradet och den moderna flygplanskryssaren HMS Gotland som är det närmaste Sverige någonsin har kommit ett hangarfartyg. Vi hade också hjälpkryssare som för det mesta var ombyggda handelsfartyg eller färjor av olika slag.
 
Dessa var dock förhållandevis svagt bestyckade och bepansrade samt saknade flertalet av de hjälpmedel som gör ett örlogsfartyg effektivt. Deras främsta roller var oftast att lägga ut minor även om Tyskarna använde flertalet som kapare och för att störa brittisk handel, främst i Sydatlanten.
Bland de större fartygen såg läget inte bättre ut. Trots den engelska benämningen Coastal Battleship så är de flesta marina experter ense om att Pansarskeppen som byggdes efter bondetåget 1912 och vars första fartyg finansierades medelst insamling (HMS Sverige) inte är att klassa som varken slagskepp eller slagkryssare även om Tyskarnas benämndes fickslagskepp av de allierade. Trots detta var de ryggraden i Marinen och innehöll avsevärd eldkraft med sitt svåra (tunga) artelleri.
 
Bland Jagarna var läget dystert. Enbart sex av dem (Göteborgsklassen) kunde anses som någorlunda moderna även om ytterligare fyra inte var tillräckligt gamla för att vara odugliga. Med tanke på Jagarnas viktiga roll under Andra Världskriget som skärm och eskortfartyg var det inte konstigt att man gärna ville utöka numerären med någorlunda moderna fartyg.
Sålunda anlände en delegation i Italien med order att i första hand inköpa torpeder och motorer till torpedbåtar men även att om möjligt köpa hela fartyg - Torpedbåtar eller Jagare helst men även Kryssare om man kunde få tag på dessa; förståeligt med tanke på hur få som fanns disponibla för den svenska marinen. Förhandlingarna gick bra även om det första valet som erbjöds - Jagare av Sellaklassen - ansågs vara föråldrade. Det italienska motbudet på två Sella och två Spica föll dock i god jord, framför allt efter att Svenskarna gett efter på en viktig punkt.
 
I början var det tänkt att fartygens namn skulle vara efter Svenska Sjöhjältar; HMS Psilander, HMS Puke samt efter Asagudens Tors söner. Efter att Italienarna påpekat att man kanske borde erkänna fartygens ursprung döptes istället de båda fartygen av typ Spica till Romulus och Remulus varpå samarbetet med Italien förbättrades avsevärt.
HMS Puke döptes efter Johan Af Puke som förde befäl 1790 under det Vitborgska Gatloppet när man bröt igenom en överlägsen rysk blockad. Kungen Gustav III - vars far avrättat Pukes far - påminde innan slaget glatt om denna gemensamma familjehistoria och beordrade att flottan skulle sätta segel och tillade att Puke "ej skulle spara sitt liv och sitt mod". Det morska svaret blev "Ja, Ers majestät, nog fan går jag ut, men hur det går med de andra det får vi se". Slaget slutade med en strategisk seger då Svenska Kustflottan undgick förintelse vilket ledde till Slaget vid Svensksund där den Ryska Flottan blev fullständigt besegrad.
HMS Psilander - som hela affären väldigt passande har namngivits efter - döptes efter Gustav von Psilander, fartygschef på HMS Öland under Slaget vid Orford Ness 1704 då han under eskortuppdrag av en konvoj till England vägrade stryka märsseglen för nio engelska fartyg; gesten ansågs vara ett tecken på underdånighet och var något konungen Karl XII uttryckligen hade förbjudit med hot om dödsstraff vid överträdelse.
 
Således hamnade fartygen över denna triviala anledning i strid när de engelska fartygen öppnade eld. HMS Öland besvarade elden och höll stånd i fyra och en halv timme tills fartyget blev manöverodugligt. Trots detta vägrade han att kapitulera genom att stryka flagg - istället band han flaggan så den inte kunde blåsa fritt vilket enligt tidens seder innebar att man var i sjönöd och behövde hjälp. Enligt tidens synsätt var på så sätt den svenska hedern och äran räddad; Psilander tillfångatogs men både han och hans fartyg återlämnades till Sverige efter en månad även om fartyget förliste på hemmafärden.
När affären var så gott som färdig så hyrdes fartyget Patricia in som ny hjälpkryssare i flottan och bestyckades lätt med en 12cm kanon och två kulsprutor inför resan. De fyra jagarnas besättningar inalles 450 man följde med på färden som avlöpte utan några större incidenter. Den 27 Mars halades till slut flaggorna på de Italienska jagarna som från denna stund blev svenska dito med nya namn.
 
Det blev under varvsarbete och testturer flertalet kulturkrockar, bland annat med officierarnas hytter som innehöll allt en italiensk officer kunde behöva (inklusive helkroppsspeglar) samt spontana sångnummer av de italienska varvsarbetarna vilket efter inledande förvåning var ett uppskattat inslag. Dessvärre är testturer av detta slaget inte riskfria och en man - Tage Sundgren - omkom i en olycka i radiohytten.
Den 13 April var Jagarna klara för avsegling och egentligen var det tänkt att jagarna skulle få en längre provperiod till sjöss med en seglats till Tripoli men den tyska invasionen av Danmark och Norge tillintetgjorde dessa planer och det blev nu bråttom att få hem fartygen till Sverige igen.
 
Under denna tid försökte man förhandla fram Fri Lejd via de olika ambassaderna vilket till slut beviljades av britterna genom Gilbraltar Sund till Lissabon och av den tyska regimen i Berlin. En kort permission beviljades även besättningarna under ett kort flottbesök i Neapel som gjordes för att understryka att jagarna bytt flagg. Ombord på Depåfartyget / Hjälpkryssaren Patricia laddades även 30 torpeder och annan ammunition som inköpts under besöket.
Under sitt besök i Italien hade samtliga ombord blivit förtjusta i landet och dess gästvänlighet och vänskapen mellan svenskar och italienare under besökte verkar ha satt sina spår. Korpral Curt Lennerhed ombord på HMS Romulus uttalade att de reste från "ett vackert land med vackra människor".
 
Styrkan lämnade således Medelhavet den 18 April under befäl av Torsten Hagman, Kommendörkapten av andra graden. Han var en mycket duglig officer som blivit utnämnd till Löjtnant 1917; dessutom hade han varit adjustant till Per-Albin själv när denne var Försvarsminister under 20:talet vilket får antas var en stor anledning till att han fick befattningen. Deras första bunkringsplats var tänkt att vara Lissabon och informerades den 20 April av det engelska admiralitetet att de hade fri lejd till Rotterdam där Tyska myndigheter skulle ansvara för fri lejd vilket beviljades av Berlin.
 
Samma dag så skedde en olycka i formationen; HMS Puke fick ett maskinhaveri och föll oannonserad ut ur formeringen. Dessvärre hade man aldrig lyckats informera HMS Psilander som kom bakom om detta och de båda skeppen kolliderade med måttliga skador som följd. De vattentäta skotten höll dock och alla fyra Jagarna kunde anlöpa Cartagena i Spanien för att få sina skador reparerade samtidigt som Patricia seglade i förväg till Lissabon för att där bunkra förbeställd olja enligt uppgjord plan. Jagarna som skickligt reparerats av spanjorerna trots de stora skador inbördeskriget orsakat på varvet följde efter den 26:e April.
Den 28 April slöt Jagarna upp med Patricia i Lissabon men nu uppstod flertalet problem. Inte nog med att Jagarnas oanmälda visit i Spanien hade gjort att nästan allt hemlighetsmakeri kring operationen misslyckats, man var dessutom tvugna att stanna under en längre period eftersom ingen olja fanns att tillgå - enbart färskvatten vilket tilldelades örlogsfartygen i rikliga mängder. Ett annat problem som Jagarstyrkan aldrig fick information om var att Britternas bestickning hade rekommenderat svenska UD om att "föorda om att Jagarna blev kvar i Lissabon och under rådande förhållanden bestämt måste avråda från att ta hem dem."
FORTSÄTTNING I KOMMENTARERNA.
submitted by JonathanRL to sweden [link] [comments]


2015.12.03 19:55 Cartoon_Animal Kära Danmark, eller "Varför vill man inte hjälpa sin bror?"

Hej!
Jag skriver på svenska med förhoppningen att ni vill träna ert sinne för språk. I annat fall får ni googla!
Jag har länge tillhört de svenskar som sett med genans på hur svenska kulturpersoner och politiker använt Danmark som ett varnande exempel i flyktingdebatten, som kallat er rasister och andra okväden för att ni i ert land har valt att föra en mer restriktiv invandringspolitik än oss svenskar. Samma personer har i nästa andetag självgott framställt Sveriges sätt att hantera invandringen som en moraliskt överlägsen modell, ett så enkelt och självklart val att den som kritiserat vårt flyktingmottagande i bästa fall ignorerats och i värsta fall blivit jämförd med er, förfärliga danskar. Samtidigt har man ignorerat de problem som oundvikligen uppstår när integrationen försummas: växande segregation och utanförskap, oroväckande kulturkrockar och misstänksamhet mellan infödda och invandrade.
Sedan ett par år tillbaka är debatten i Sverige dock inte alls lika onyanserad som den var för, säg 7-8 år sedan. Mycket av detta beror på Sverigedemokraternas växande stöd, vilket har tvingat politiker och debattörer att ta människors oro på allvar. Den senaste tiden har den plötsligt ökade flyktingströmmen fått även er danskars värsta kritiker att byta åsikt i frågan - ni som följer nyheterna från Sverige vet säkert att den svenska rödgröna regeringen nu har vidtagit långtgående åtgärder för att begränsa invandringen eftersom situationen anses ohållbar. Sverige har den senaste tiden tagit emot överlägset flest asylsökande per capita i Europa.
Så då undrar ni, är jag inte glad nu när verkligheten äntligen hunnit ikapp oss dryga svenskar? Är det inte dags att erkänna att dansken hade rätt hela tiden?
Jo, visst är jag glad att vettigare människor än Sverigedemokraterna nu tar problemen på allvar och för en konstruktiv diskussion om saken. Men hur skulle jag kunna glädja mig åt det enorma misslyckande som gör att Europa nu vägrar hjälpa så många människor på flykt? Hur skulle någon kunna glädja sig åt det? Anledningen till att så många flyktingar sökt sig till Sverige är naturligtvis inte för det vackra vädrets skull. Det är för att Sverige är ett av få länder som gjort det enkelt för människor att komma hit och få skydd. Om alla länder i EU skulle hjälpas åt efter förmåga skulle det inte vara tal om någon flyktingkris. Då skulle Sverige ta emot ungefär så många invandrare som vi behöver för att folkmängden inte ska minska.
Låt mig förtydliga en sak: Sverige som land står inte inför en kollaps som följd av den höga invandringen. Det känns löjligt att behöva påpeka detta, men det pågår vad jag skulle vilja kalla en högerextrem konspiration på internet som går ut på att västvärlden i allmänhet och länder som Sverige i synnerhet håller på att gå under på grund av invandringen från utomeuropeiska länder. Inget skulle kunna vara mindre sant. Visst har svenska staten nu stora problem med den administrativa och logistiska bördan som flyktingströmmen orsakat. Visst finns det mer långsiktiga problem med integrationen av de som kommit till Sverige. Men de akuta problemen med flyktingmottagandet innebär egentligen bara att vissa satsningar som ingick i regeringens budget nu får skjutas på framtiden. I det stora hela står sig Sveriges ekonomi relativt gott, tack.
Vad gäller integrationen så är, tro det eller ej, Sverige bäst i europa på integration. Fler barn till invandrare vidareutbildar sig här än i övriga Europa, arbetslösheten är ungefär densamma mellan invandrare och infödda med lika utbildningsnivå. Integration tar tid - vi har knappt varit ett invandrarland i mer än 30 år - men att den totalt har havererat är en missuppfattning. Generellt sett blir folk som växer upp här i de flesta avseenden lika svenska som mig, vare sig andra svenskar tycker det eller de själva förstår det eller ej. Den invandrarkultur som finns i delar av svenska städer är inte arabisk, somalisk eller chilensk. Det är reaktionen på att växa upp som svensk med invandrade föräldrar. Det är det första steget i en utblandning som sker i allt större grad för varje generation, och där den härskande, svenska kulturen, naturligtvis är dominant.
Inte heller de mer allvarliga problemen med upplopp i kriminalitet invandrarområden är egentligen tecken på att invandrare inte integreras. Jag vill inte nonchalera människors oro, men kriminaliteten kan snarare tolkas som en klassfråga med inslag av identitetskris hos de barn till invandrare som står med ena foten i föräldrahemmet och andra foten i det svenska samhället. För referens, enligt en statlig svensk utredning är invandrare 2,5 gånger mer benägna att begå brott än svenskar med svenska föräldrar, medan socialbidragstagare är 6,1 gånger mer benägna att begå brott än icke-socialbidragstagare.
Varför skriver jag då detta till er? Det är för att jag har svårt att förstå den skadeglädje som många danskar här, enligt min erfarenhet, ger uttryck för nu när Sverige ställs inför problem. Det är samma skadeglädje som Sverigedemokraternas sympatisörer nu högljutt proklamerar genom frätande sarkastiska kommentarer i varannan tråd borta på /sweden. För visst är det lockande att säga "HA! Vad var det vi sa?" till de svenskar som tidigare spottat åt Danmarks håll. Men övertyga er då om att dessa människors attityd aldrig varit representativa för det svenska folket. Det är klart att det görs stor sak av ordkrig mellan våra länder i både svensk och dansk media.
Vad som däremot varit någorlunda representativt för det svenska folket är en relativt stor vilja att ta emot människor i nöd. Nu är den tiden slut, och jag beskyller EU:s samlade feghet, egoism och cynism för det. Vi fick ingen hjälp när vi behövde det. Danmark är långt ifrån den värsta boven i dramat, jag vet att ni tar emot långt fler invandrare än många andra europeiska länder. Men jag undrar uppriktigt varför Sveriges vilja att göra skillnad i vår del av världen bemöts med ett sådant förakt, en sådan oförståelse och en sådan skadeglädje när vi tvingas ge upp. Hur kan man inte vilja hjälpa sin bror?
As per request: TL;DR - I have long been embarrassed by those swedes calling danes racist because you have a more restrictive immigration policy than us. Immigration is complicated. But theres a widespread misunderstanding, or conspiracy that Sweden is on the brink of collapse due to the high rate of immigrants. Those are not the facts. I do not blame danes for the dilemma Sweden is facing, but I honestly wonder why this problem of ours is met by such schadenfreude among some danes.
submitted by Cartoon_Animal to Denmark [link] [comments]


2015.06.26 13:39 reichsadler Liberalismens omöjlighet

Frågar man liberalerna så besannas liberalernas dröm när alla människor har frihet och möjlighet att förverkliga sina drömmar om ett gott och fullständigt liv. Grundprincipen lyder individens frihet och fri association mellan människor istället för en påtvingad gemenskap i form av en mer eller mindre övermäktig stat. Detta ska då leda till maximerad lycka och tillfredsställelse eftersom varje människa är unik med sina egna farhågor, drömmar och ambitioner. Liberalen anser att staten omöjligen kan tillfredsställa alla individer och tillgodose dess skilda viljor och intressen. En liberal saknar tro på en objektiv moral - därför saknar liberalen också tro på en centralmakt som ska styra samhället efter ett antal grundläggande moraliska principer. Sakta men säkert ska statens befogenheter trimmas bort tills dess att marknaden, individerna och civilsamhället tillsammans utövar den betydande makten i det nya, individualiserade och spretiga samhället.
Genom en nattväktarstat och den fria marknaden lämnas dock människor inte bara åt sig själva och de är inte enbart herrar över sitt egna öde. Man glömmer hela tiden bort att andra personer i avsaknaden av en statsmakt kan utöva makt över sina medmänniskor. En nattväktarstat, dess polismyndighet och militär är långt ifrån tillräcklig när det gäller att försvara den nyvunna friheten under det vi kan kalla liberalismens smekmånad. Makt utövas inte enbart med våld eller hot om våld. Glömmer liberalerna bort att alla människor är olika? Att en individ inte enbart är ett resultat av sin miljö? Människor föds med olika egenskaper och förutsättningar och detta är ett faktum. Naturligtvis är egenskaper som ambition, intelligens och kompetens till stor del genetiskt betingade. Historien kan vittna om att ett litet fåtal människor föds till storhet och föds till att leda och kommer på ett eller annat sätt att ta sig själva till denna maktposition.
Den fria marknaden är en väg till makt. Genom den fria marknaden ansamlas kapital i samhällspyramidens topp, hos de mest kompetenta och hänsynslösa, och genom monopolisering, kartellbildning, marknadsföring och manipulation i det fördolda kopplar detta kapital sitt grepp om samhället och individernas liv och frihet. Hur ska den fria marknaden hindra den ekonomiska eliten från att pressa ned lönerna och pressa upp priserna och därmed orsaka lidande? Hur ska den fria marknaden förhindra förstöringen av vackra och omistliga miljöer, oetiskt brukande av naturresurser och den till synes ostoppbara urbaniseringen? Och vad händer när valda politiker korrumperas och springer koncernernas ärenden i parlamentet? Vad händer när de förment oberoende och objektiva mediakoncernerna köps upp och har en och samma ägare? Vad hindrar de penningstarka från att köpa sig vänner bland militären eller inom olika länders säkerhetstjänster? Vad hindrar storkapitalisterna från att på detta sätt upprätta en sorts statsbildning och utöva makt? Svaret är att utan en stark stat finns det egentligen ingenting som förhindrar storkapitalisterna. “Den fria marknaden” finns alltid där men att försöka utkonkurrera dessa storkapitalister är att beskriva som omöjligt. Samtidigt äger denna elit makten att formulera samhällets stora problem via massmedia och gör naturligtvis det till sin egen fördel. Massorna förleds till att tro att en annan väg varken är möjlig eller önskvärd. Motstånd stämplas som farlig extremism.
Och helt plötsligt har liberalernas mardröm förverkligats - de besegrade den traditionella auktoritarismen men banade väg för plutokratin och nya typer av ofrihet uppstår, exempelvis i form av ränteslaveri. Drömmen om ett leverna fritt från övermäktiga auktoriteter förverkligades inte. Auktoriteten byttes bara ut. Det finns flera exempel på detta. USA och dess plutokratiska elit tvingar in världen i krig för att deras egna krigsindustri ska kunna gå för högvarv. Den Europeiska unionen och dess byråkrater tvingar på de europeiska folken en oönskad och odemokratisk politisk, militär och fiskal sammanslutning som fördärvar nationernas säregenskaper och likriktar dem i enighet med den nya globalistiska agendan. Ivrigt och ständigt uppbackade av kapitalet både i Europa och USA, som naturligtvis aldrig är sena med att missbruka sin makt - bland annat genom att dra ut NATO i onödiga krig.
Vad är då lösningen? Lösningen är att rycka undan mattan under fötterna på storkapitalet. Nationalisera stora och viktiga näringar och se till att produktionen gynnar folket och går i takt med folkets behov och önskemål. Stoppa vinstjakten och förespråka en harmonisk och sund produktions- och konsumtionstakt som inte fördärvar naturen eller människornas själsliga välbefinnande. Inget av detta är möjligt i den liberala marknadsekonomin där jakten på vinst styr.
Staten måste ha fullständig makt. Ledarna och beslutsfattarna ska stå på folkets sida i ur och skur, deras lojalitet ska inte ligga hos högt uppsatta affärsmän utan hos nationen. Folkets måste resa sig upp för att befria sig själva. Att inte gripa makten är att lämna över den till någon annan.
submitted by reichsadler to ModellMedia [link] [comments]


Syliane Duval tar ett nakendopp - Farmen (TV4) - YouTube Loke Nyberg - Urusel Vals Mimikry - 500 mil Vackra människor Vito Verdi - Famous Star Mimikry - Världens bästa idé Sanna Carlstedt live 'Vackra människor' AVSNITT 19 - Homosexualitet och Gud går inte ihop? Loke Nyberg - Vackra människors sång Karl Gerhard - Vart tar alla vackra flickor vägen - YouTube

Välkommen – Jessica Andersson

  1. Syliane Duval tar ett nakendopp - Farmen (TV4) - YouTube
  2. Loke Nyberg - Urusel Vals
  3. Mimikry - 500 mil
  4. Vackra människor
  5. Vito Verdi - Famous Star
  6. Mimikry - Världens bästa idé
  7. Sanna Carlstedt live 'Vackra människor'
  8. AVSNITT 19 - Homosexualitet och Gud går inte ihop?
  9. Loke Nyberg - Vackra människors sång
  10. Karl Gerhard - Vart tar alla vackra flickor vägen - YouTube

Live på Club Visa i Västervik 21/12 2013 Loke Nyberg Loke blev en gång på en festivalscen presenterad som 'undergroundvisans härförare'. Ett epitet som sedan... Så här låter vi! Bokning: [email protected] Dan JP Band Dan Svensson - Sång, Gitarr Per Knagg - Bas Johan Ohlsson - Dragspel Filip Runesson - Fiol. This is a Swedish artist named Loke Nyberg, singing his own song ''Urusel Vals.' Album: Vackra Människor. Webbside: www.lokeloke.com. Ställ inga frågor om kärlek inatt. Jag har inga svar eller ... Hej på er vackra människor! Vi är så glada över att ha fått ligga med den fantastiska dansduon Alexander Hermansson och Jeanette Carlsson i sängen! Hur ser A... Mimikry - Alla vill till himmelen men ingen vill dö (feat. Martin Westerstrand) - Duration: 2:54. Mimikry 235,934 views På begäran från publiken på Söderport i Kalmar så spelade Sanna sin populära 'Vackra människor'. Syliane Duval säger själv att hon inte har så mycket hämningar och att hon ofta blir den i gruppen som peppar alla andra. Nu väljer hon att bada naken. Farme... Live från augustibuller 2006. Videon hämtad från DVDn 'Bullrigt, hembränt & Live' Karl Gerhards sång. mina vackra människor jag är inte den killen som går med någon pistol jag dödar alla endå med mitt flow (Oh so cool) Ohh ahh ohyes ohman tickar klockan o ja ha-han är på väg vid nattens ...